Året är 1995, och en betydande genetisk källa till medfödd hyperinsulinism (HI) identifieras för första gången av en internationell arbetsgrupp, ledd av israeliska forskare i samarbete med Wolfgang Rabl vid Münchens tekniska universitet (PMID 7716548): mutations in the sulphonylurea receptor (SUR1). SUR1 har två subenheter ABCC8 och KCNJ11; diabetes dokumenterades både vid Typ 3-diabetes mellitus, såväl som vid hyperinsulinism. Vid hyperinsulinism dominerar ABCC8.

Följdaktligen upptäcktes mutationer i glukokinasgenen – det mest betydelsefulla enzymet för reglering av insulinet, och dokumenterades i diazoxid-känsliga patienter av arbetsgrupperna vid Heidelberg / Düsseldorf och Hamburgs Universitet. (PMID 19053014). En ytterligare orsak till hyperinsulinism; hyperinsulinism med hyperammonemia (HI/HA – överproduktion av ammoniak), kan spåras tillbaka till en enzymdefekt i leverns ureacykel, och dokumenterades av R. Santer vid Hamburgs Universitet (PMID 11214910). År 2001, identifierade T. Meissner vid Düsseldorfs Universitet (PMID 1718690) en speciell form av medfödd hyperinsulinism som yttrar sig vid fysisk ansträngning. Förutom monogena avvikelser, så kan HI också uppstå som en del av ett syndrom (PMID 11529530). 

Deltagare i symposiumet “Nesidioblastose – from molecular pathophysiology to treatment” (Nesidioblastose – från molekylär patofysiologi till behandling), den 6:e November 1998 i Magdeburg : A. Aynsley-Green, K. Mohnike, N. Bannert, C. Nihoul-Fekete, M. Schwanstecher, H. Böhles, H. Klöppel, B. Beinbrech, H. Mau, W. Rabl.

 

De diagnostiska och terapeutiska begreppen för medfödd hyperinsulinism förändrades väsentligt i slutet av 1990-talet genom klarläggande av de molekylära mekanismerna, samt genom differentieringen av fokala och diffusa typer. För att främja framtida samarbete organiserades år 1998 symposiumet “Nesidioblastose – from molecular pathophysiology to treatment” (Nesidioblastose – från molekylär patofysiologi till behandling), med internationellt deltagande under den årliga APE-kongressen (Annual convention of Pediatric Endocrinologists) i Magdeburg (se foto). Rekommendationer för diagnostik och behandling publicerades, och kort därefter skapades en arbetsgrupp i form av APS. År 2003 dokumenterade Otonkoski diagnostiserings- och lokaliseringsmetoder vid fokal hyperinsulinism genom användande av Dopa-PET (positronemissiontomografi). Fram till år 2003 kunde fokal hyperinsulinism endast upptäckas genom blodprov via gastrostomikateter, eller så kallad PEG (Perkutan Endoskopisk Gastrostomi). Denna metod var begränsad till experter vid Necker-sjukhuset i Paris. Barn med fokal hyperinsulinism opererades vid denna tidpunkt dock med positiva resultat. Omedelbart efter upptäckten år 2003, lade W. Mohnike och T. Eberhardt vid Berlins Diagnostic-Therapeutic Center (DTZ), grunden för diagnostisering genom L-Dopa-PET (positronemissionstomografi). En konsensus-konferens, organiserad av K. Mohnike och W. Mohnike i Berlin 2005, med deltagare från Europa och USA, fastställde den slutgiltiga proceduren (PMID 16710094). En vidareutveckling av en hybrid-metod, också utvecklad av DTZ, representerades i form av L-Dopa-PET/CT, vilket möjliggjorde en procedur med exakt anatomisk korrelation. Pediatrikern W. Barthlen organiserade år 2009 ett internationellt symposium i Greifswald, med deltagare från Paris, London, Bryssel och Philadelphia, där de för den tiden senaste rönen kring diagnostik och behandling av hyperinsulinism presenterades. Först på Charité (Berlin), och senare från 2008 och framåt i Greifswald, lyckades W. Barthlen utveckla kirurgiska metoder för att undvika vävnadsskador vid ingrepp genom laparoskopisk kirurgi (PMID 21325787).

Hem    Imprint    Datenschutz    Sitemap    Skriv ut    Överst på sidan